Ny Blogg.
Hänvisar till min nya blogg :)
Pretentious much?
Pretentious much?Fjäril.
Alla som känner mig vet att jag har hur länge som helst tjatat om att jag skall tatuera mig också, och att det skall bli snart. Men efter hundra förfrågningar på olika PÅLITLIGA tatueringställen, så finns det ingen som tar emot lilla minderåriga mig. Fan, fan, fan. För fy fan vad jag vill göra det nu!
Och jag vet att det helt klart finns de som tänker att: Är det inte lika bra att du väntar tills du är 18 år? Du kommer säkert ångra motivet du vill ha nu. Det kommer du säkert göra..
Men jag vet, och jag menar vet, att jag vill tatuera en fjäril på min högra ankel. Och inte bara för att jag tycker det är fint. Utan för att det finns en lång förklaring - som jag nu tänker summera för er.
När min Pappa dog för ett par år sedan, så visste jag direkt att jag ville märka mig själv med honom. Något som inte gick att tappas bort eller suddas ut, och då var tatuering det bästa alternativet.
Jag funderade på att skriva hans födelsedatum, livstid, namn eller textrad ur låtar jag brukade sjunga för honom när han behövde det. Men när jag berättade för min mamma om min plan så föreslog hon en fjäril, detta för att fjärilar är en symbol för en fri själ - något som kan vara "livstecken" från de döda. Jag tyckte det var en söt idé, men det betydde inte särskilt mycket för mig. Förrän ett par månader senare.
Det var under augusti (från min pappas födelsedag exakt) till min födelsedag i december som vi varje dag hade en fjäril i vårat hus. Varje dag. Och inte nog med att de levde så långt in på vintertiden, så var de tama. De kröp omkring på våra armar, halsar eller satte sig på våra hjärtans plats. Och hur mycket vi än petade på dem - Så viftade de bara lite med vingarna och satt kvar, ibland i flera timmar trots att vi rörde på oss.
Jag lovar att detta jag skriver är sant, dyrt och heligt, och det finns fler historier, om våra fjärilar, som ni nog skulle häpna för.
Fjärilar har en helt annan betydelse än vad ni kanske trott, och det är min tro om att det finns liv efter döden och att min pappa vakade över mig så länge han kunde.
Jag hoppas att ni tror mig, för jag skulle aldrig ljuga om en sådan här sak.
Min pappa ville alltid att jag skulle se på saker realistiskt, och det gör jag - så realistiskt jag kan.
Och jag vet att det helt klart finns de som tänker att: Är det inte lika bra att du väntar tills du är 18 år? Du kommer säkert ångra motivet du vill ha nu. Det kommer du säkert göra..
Men jag vet, och jag menar vet, att jag vill tatuera en fjäril på min högra ankel. Och inte bara för att jag tycker det är fint. Utan för att det finns en lång förklaring - som jag nu tänker summera för er.
När min Pappa dog för ett par år sedan, så visste jag direkt att jag ville märka mig själv med honom. Något som inte gick att tappas bort eller suddas ut, och då var tatuering det bästa alternativet.
Jag funderade på att skriva hans födelsedatum, livstid, namn eller textrad ur låtar jag brukade sjunga för honom när han behövde det. Men när jag berättade för min mamma om min plan så föreslog hon en fjäril, detta för att fjärilar är en symbol för en fri själ - något som kan vara "livstecken" från de döda. Jag tyckte det var en söt idé, men det betydde inte särskilt mycket för mig. Förrän ett par månader senare.
Det var under augusti (från min pappas födelsedag exakt) till min födelsedag i december som vi varje dag hade en fjäril i vårat hus. Varje dag. Och inte nog med att de levde så långt in på vintertiden, så var de tama. De kröp omkring på våra armar, halsar eller satte sig på våra hjärtans plats. Och hur mycket vi än petade på dem - Så viftade de bara lite med vingarna och satt kvar, ibland i flera timmar trots att vi rörde på oss.
Jag lovar att detta jag skriver är sant, dyrt och heligt, och det finns fler historier, om våra fjärilar, som ni nog skulle häpna för.
Fjärilar har en helt annan betydelse än vad ni kanske trott, och det är min tro om att det finns liv efter döden och att min pappa vakade över mig så länge han kunde.
Jag hoppas att ni tror mig, för jag skulle aldrig ljuga om en sådan här sak.
Min pappa ville alltid att jag skulle se på saker realistiskt, och det gör jag - så realistiskt jag kan.
Jag vill sväva som du över fält och hav.
Sluta uppläxas och tillrättas av livets krav.
Så som äta, tala, somna och vakna.
Är simpla ting som tyngs av att sakna.
När kommer jag någonsin se dig mer.
Sluta uppläxas och tillrättas av livets krav.
Så som äta, tala, somna och vakna.
Är simpla ting som tyngs av att sakna.
När kommer jag någonsin se dig mer.
Tänk om det aldrig sker.
Ett stycke ur en dikt skriven av mig.
Så förbannat! (depp)
Va hemskt det är egentligen att vi redan är så förbannat skoltrötta. Allt pågrund av brist på: sol, vår, mat, sömn, roliga lektioner, bra saker att göra på raster och äventyr. Jag kan känna mig så fruktansvärt uttråkad av rasterna till och med ibland, inte pågrund av dåligt umgänge, utan för att jag själv inte riktigt orkar engagera mig. Betyg, kompisar och (ja vad ska man kalla det) passioner, tillsammans med sömn, mat och att bara slappna av hinns inte med på en kort futtig liten dag.
Så när man längtar till skolans slut, sedan längtar att få komma hem och sedan längtar efter att bli klar med läxor så har man ju för fan inget kvar. Ett par, kanske 3 små timmar som fylls av något man kan njuta av som går över.
Och det fort.
Vardagarna är vänterum med små besök av händelser och trevliga människor, utan det skulle vi knappast överleva. Men ska det inte finnas något mer? Ska det vara såhär när man är tonåring? Jag trodde att det var några av de gyllene åren? Men när e de då?
Hur ska vi kunna göra det bästa av situationen när det är precis som det är åtminstonne 4 dagar i veckan.
Jag skulle vilja kunna få sova ut och äta en massa frukost minst 4 dagar i veckan, bara behöva lägga 4-6 timmar i veckan på läxor och umgås och ha kul utan villkor 3 dagar i veckan. Är det helt orimligt? Tydligen, då det inte finns en chans till det.
Det är deppigt att skriva såhär, förlåt lilla jag. Men jag blir så trött på att inte få känna mig fri fri fri!
Jag har massor av kul i mitt liv och massa fina människor, varför kan inte jag få utnyttja det?
Varför kan jag inte få ha tid till mitt egna liv?
Nästa inlägg får bli från när livet är helt jävla fantastiskt bäst.
Så när man längtar till skolans slut, sedan längtar att få komma hem och sedan längtar efter att bli klar med läxor så har man ju för fan inget kvar. Ett par, kanske 3 små timmar som fylls av något man kan njuta av som går över.
Och det fort.
Vardagarna är vänterum med små besök av händelser och trevliga människor, utan det skulle vi knappast överleva. Men ska det inte finnas något mer? Ska det vara såhär när man är tonåring? Jag trodde att det var några av de gyllene åren? Men när e de då?
Hur ska vi kunna göra det bästa av situationen när det är precis som det är åtminstonne 4 dagar i veckan.
Jag skulle vilja kunna få sova ut och äta en massa frukost minst 4 dagar i veckan, bara behöva lägga 4-6 timmar i veckan på läxor och umgås och ha kul utan villkor 3 dagar i veckan. Är det helt orimligt? Tydligen, då det inte finns en chans till det.
Det är deppigt att skriva såhär, förlåt lilla jag. Men jag blir så trött på att inte få känna mig fri fri fri!
Jag har massor av kul i mitt liv och massa fina människor, varför kan inte jag få utnyttja det?
Varför kan jag inte få ha tid till mitt egna liv?
Nästa inlägg får bli från när livet är helt jävla fantastiskt bäst.
Väntrums dagar.
Ni vet sådana där dagar som man egentligen bara vill skall dra förbi för att man vill snabbt transporteras till nästa.
Som dagen innan ens födelsedag eller en stor fest, innan man skall träffa vänner, eller flick/pojkvän och hitta på något som är bättre än det man har framför sig den dagen man är i.
Tänk hur underbart livet skulle vara ifall man fick lägga de där väntetimmarna på de dagar som borde förlängas, de dagarna man ser fram emot?
Idag har jag en sådan dag, idag är bara en tråkig dvala och försöker att fylla ut dagen med olika sysslor. Egentligen vill jag bara att jag skulle kunna vakna upp imorgon, nu.
Ska gå ut och fota lite natur med min nya leksak jag lånar av familjen Sandell snart. Tack Sandellarna tack!
Som dagen innan ens födelsedag eller en stor fest, innan man skall träffa vänner, eller flick/pojkvän och hitta på något som är bättre än det man har framför sig den dagen man är i.
Tänk hur underbart livet skulle vara ifall man fick lägga de där väntetimmarna på de dagar som borde förlängas, de dagarna man ser fram emot?
Idag har jag en sådan dag, idag är bara en tråkig dvala och försöker att fylla ut dagen med olika sysslor. Egentligen vill jag bara att jag skulle kunna vakna upp imorgon, nu.
Ska gå ut och fota lite natur med min nya leksak jag lånar av familjen Sandell snart. Tack Sandellarna tack!
Lurifaxar och Längtan
Tycker inte ni också? Att det är väldigt spännande att göra saker man egentligen inte får för sina föräldrar. Smyga ut på natten på sommrarna med en kompis eller fin pojke och bada, åka iväg på en utflykt som man inte berättat om eller bara göra något annat än det man lovat?
Framförallt så längtar jag till sommaren för att kunna känna mig mer fri! Kunna ta mig till bussar eller vara ute över huvudtaget. Snön må vara vacker med sin vita snö och iskristaller..
Men nu vill jag ha sommar med ljummet vatten och varma vindar. :)
Jag orkar inte med att leva i Narnia som styrs av Isdrottningen mer, jag vill ha Aslan tillbaka!
Framförallt så längtar jag till sommaren för att kunna känna mig mer fri! Kunna ta mig till bussar eller vara ute över huvudtaget. Snön må vara vacker med sin vita snö och iskristaller..
Men nu vill jag ha sommar med ljummet vatten och varma vindar. :)
Jag orkar inte med att leva i Narnia som styrs av Isdrottningen mer, jag vill ha Aslan tillbaka!
Julen.
De flesta påstår att julen är en tid för familj, nära & kära. Det håller jag med om.
Men då är det väl inte så konstigt att många känner lite eller mycket ångest inför jul. Det känns som det ultimata beviset på om hur ensam man är eller ej, eller hur?
Även om man firar med sin familj, kan det kännas som att någon saknas eller att man är på fel ställe.
Undermedvetet känner nog alla att det är viktigt att julen känns perfekt. Den skall firas med rätt personer, man skall få rätt presenter, rätt stämning och rätt julhälsningar.
Även om de som kanske inte tycker om julen försöker få sig själva att tycka att det är som vilken dag som helst, är det svårt när man ständigt påminns av julsånger, julstressen och frågorna om "Vad ska du gör på jul?", "Vem ska du fira med?" eller "Vad tycker du att jag skall köpa till min mamma?". Ingen menar att såra någon, men nu i denna tid är alla extra känsliga - någon blir alltid sårad.
Saknar man någon i sin familj, någon man kännt, någon viktig i sitt liv så känns det lite extra. Nu, på julen.
Det är en viktig tid för alla, vad man än säger. Man uttrycker sig olika om julen för att få olika syn på den, eller inbilla sig något. Men jag tror att allt handlar om att man inte vill bli sårad av julen, eller göra den viktigare.
Men för vissa, det som står ut mest, och förhoppningsvis är för de flesta, så är det just en tid för glädje och familj. En tid att samlas och fira att man ännu ett år stått ut med varandra eller att man äntligen träffas igen.
Jag måste erkänna att, vad jag än säger annars, att julen är viktig för mig. Den känns positiv, men vissa delar gör mig mer sorgsen. Julen är en tid för att sakna, fira och visa vilka man älskar. Den är nog faktiskt mer seriös för mig än vad jag inser, som jag tror det är för alla.
Jag vill säga God Jul till alla jag känner. Jag hoppas en bit av Julen blir så perfekt som ni vill ha den.
Och försök att ta vara på just det.
Hoppas ni kunnat få en annorlunda tanke om Julen.
Julkramar / Karolina
Men då är det väl inte så konstigt att många känner lite eller mycket ångest inför jul. Det känns som det ultimata beviset på om hur ensam man är eller ej, eller hur?
Även om man firar med sin familj, kan det kännas som att någon saknas eller att man är på fel ställe.
Undermedvetet känner nog alla att det är viktigt att julen känns perfekt. Den skall firas med rätt personer, man skall få rätt presenter, rätt stämning och rätt julhälsningar.
Även om de som kanske inte tycker om julen försöker få sig själva att tycka att det är som vilken dag som helst, är det svårt när man ständigt påminns av julsånger, julstressen och frågorna om "Vad ska du gör på jul?", "Vem ska du fira med?" eller "Vad tycker du att jag skall köpa till min mamma?". Ingen menar att såra någon, men nu i denna tid är alla extra känsliga - någon blir alltid sårad.
Saknar man någon i sin familj, någon man kännt, någon viktig i sitt liv så känns det lite extra. Nu, på julen.
Det är en viktig tid för alla, vad man än säger. Man uttrycker sig olika om julen för att få olika syn på den, eller inbilla sig något. Men jag tror att allt handlar om att man inte vill bli sårad av julen, eller göra den viktigare.
Men för vissa, det som står ut mest, och förhoppningsvis är för de flesta, så är det just en tid för glädje och familj. En tid att samlas och fira att man ännu ett år stått ut med varandra eller att man äntligen träffas igen.
Jag måste erkänna att, vad jag än säger annars, att julen är viktig för mig. Den känns positiv, men vissa delar gör mig mer sorgsen. Julen är en tid för att sakna, fira och visa vilka man älskar. Den är nog faktiskt mer seriös för mig än vad jag inser, som jag tror det är för alla.
Jag vill säga God Jul till alla jag känner. Jag hoppas en bit av Julen blir så perfekt som ni vill ha den.
Och försök att ta vara på just det.
Hoppas ni kunnat få en annorlunda tanke om Julen.
Julkramar / Karolina
Kool-Aid (Det är värd läsning, jag lovar!)
Det var en gång en man vid namn Jim Jones.
Han var präst som åkte runt i USA under 70-talet och fick folk att gå med i hans församling.
Han hade socialistiska ideer om att de skulle bo tillsammans själva i ett eget kristet samhälle.
De skulle tillsammans tro på gud, väldigt gudatrogna, men också socialistisk med visionen om att de skulle kunna bo tillsammans och dela på allt.
De såg honom som en ledare, väldigt sympatisk, karismatisk, alla tyckte om honom.
Församlingen hamnade i Los Angeles, det blev deras högkvarter. Men Jones bestämmde sig för att ta steget längre och ville bygga en stad... från grunden.
I slutet av 70-talet byggdes den i Nicaragua, den blev kallad Jones Town med Jim Jones som ledare. Den byggdes och konstruerade den så att de skulle kunna klara sig helt på egen hand. De odlade för mat och delade på allt. Kontakten med utevärlden trappades ned mer och mer.
Utomstående släkt till invånarna fick som sagt mindre kontakt och ville veta vad som pågick i Jones Town och pressade då sina lokala politiker på svar. (Detta var i Kalifornien) Tillslut tog sig en ledamot i kongressen, Leo Ryan, tog sig an fallet.
Han åkte ut tillsammans med ett tv-team och några av hans egna assistenter till Jones Town för att kolla hur läget var.
Där mötte de Jim Jones, och fick också prata med de som bodde där. Alla visade att de var glada och trivdes jätte bra.
Men tillslut ger sig dock någon av invånarna och ger ett meddelande till Leo Ryan om att han faktiskt inte vill vara där längre.
Då tar Ryan upp detta med ledaren som inte förstår, vad han visste så kunde han inte förstå hur man inte kunde trivas och må väl i hans stad.
När Leo Ryan och hans män åker därifrån så skickar Jones ut några av sina män med gevär till deras flygplan som skulle ta dem därifrån.
Jones män lyckas komma ikapp och skjuter dem, och de flesta dör - även Leo Ryan.
Tillbaka i Jones Town har Jim Jones ett stor-möte med de tusen invånarna i Jones Town. Han säger till dem att de inte har någon utväg, för nu kommer män skickas till Jones Town pågrund av politikerns död.
Och när någon föreslår att åka till Sovjet och stadga sig där, hävdar Jones bara att det inte går. Den enda vägen ut var att alla skall ta självmord, vilket de gick med på. Alla familjer som förlitat sig till Jim Jones lyssnade till hans ord.
Då blandar de Kool-Aid (en typ av saft) med gift i en stor bytta.
Först fick mammorna ge det till sina barn, och sedan får resten dricka.
Några få överlevde för att de låtsades dö eller sprang för sitt liv. Detta var en av de största icke naturkatastrof innan 9/11.
Jag tycker verkligen att detta är sjukt intressant, hur man kan förlita sig så totalt på en ensam människa. Hitler är såklart ännu ett exempel, men Jim Jones kändes mer personlig.
Varför jag skriver om detta och vad som fick mig intresserad är att ett band, El Creepo, som jag gillar har skrivit en låt därde tar upp ändelsen med ironi:
Let's pass the kool-aid, strychnine and strawberry
It's a Jonestown holiday
And all the kids are in their graves.
Lite rått att uttrycka sig så, men det gjorde mig intresserad. Det som fick mig att skriva inlägget var dock att jag fick skivan i födelsedagspresent av min bror... tillsammans med Kool-Aid saft blandningar. Det var den absolut nördigaste presenten jag fått, och jag gillar det.
Om ni lyckats orka er igenom texten hoppas jag ni tycker det är lika fascinerande som jag.
Han var präst som åkte runt i USA under 70-talet och fick folk att gå med i hans församling.
Han hade socialistiska ideer om att de skulle bo tillsammans själva i ett eget kristet samhälle.
De skulle tillsammans tro på gud, väldigt gudatrogna, men också socialistisk med visionen om att de skulle kunna bo tillsammans och dela på allt.
De såg honom som en ledare, väldigt sympatisk, karismatisk, alla tyckte om honom.
Församlingen hamnade i Los Angeles, det blev deras högkvarter. Men Jones bestämmde sig för att ta steget längre och ville bygga en stad... från grunden.
I slutet av 70-talet byggdes den i Nicaragua, den blev kallad Jones Town med Jim Jones som ledare. Den byggdes och konstruerade den så att de skulle kunna klara sig helt på egen hand. De odlade för mat och delade på allt. Kontakten med utevärlden trappades ned mer och mer.
Utomstående släkt till invånarna fick som sagt mindre kontakt och ville veta vad som pågick i Jones Town och pressade då sina lokala politiker på svar. (Detta var i Kalifornien) Tillslut tog sig en ledamot i kongressen, Leo Ryan, tog sig an fallet.
Han åkte ut tillsammans med ett tv-team och några av hans egna assistenter till Jones Town för att kolla hur läget var.
Där mötte de Jim Jones, och fick också prata med de som bodde där. Alla visade att de var glada och trivdes jätte bra.
Men tillslut ger sig dock någon av invånarna och ger ett meddelande till Leo Ryan om att han faktiskt inte vill vara där längre.
Då tar Ryan upp detta med ledaren som inte förstår, vad han visste så kunde han inte förstå hur man inte kunde trivas och må väl i hans stad.
När Leo Ryan och hans män åker därifrån så skickar Jones ut några av sina män med gevär till deras flygplan som skulle ta dem därifrån.
Jones män lyckas komma ikapp och skjuter dem, och de flesta dör - även Leo Ryan.
Tillbaka i Jones Town har Jim Jones ett stor-möte med de tusen invånarna i Jones Town. Han säger till dem att de inte har någon utväg, för nu kommer män skickas till Jones Town pågrund av politikerns död.
Och när någon föreslår att åka till Sovjet och stadga sig där, hävdar Jones bara att det inte går. Den enda vägen ut var att alla skall ta självmord, vilket de gick med på. Alla familjer som förlitat sig till Jim Jones lyssnade till hans ord.
Då blandar de Kool-Aid (en typ av saft) med gift i en stor bytta.
Först fick mammorna ge det till sina barn, och sedan får resten dricka.
Några få överlevde för att de låtsades dö eller sprang för sitt liv. Detta var en av de största icke naturkatastrof innan 9/11.
Jag tycker verkligen att detta är sjukt intressant, hur man kan förlita sig så totalt på en ensam människa. Hitler är såklart ännu ett exempel, men Jim Jones kändes mer personlig.
Varför jag skriver om detta och vad som fick mig intresserad är att ett band, El Creepo, som jag gillar har skrivit en låt därde tar upp ändelsen med ironi:
Let's pass the kool-aid, strychnine and strawberry
It's a Jonestown holiday
And all the kids are in their graves.
Lite rått att uttrycka sig så, men det gjorde mig intresserad. Det som fick mig att skriva inlägget var dock att jag fick skivan i födelsedagspresent av min bror... tillsammans med Kool-Aid saft blandningar. Det var den absolut nördigaste presenten jag fått, och jag gillar det.
Om ni lyckats orka er igenom texten hoppas jag ni tycker det är lika fascinerande som jag.
