berrylumpling

Jag och Rikard har precis skrattat ihjäl oss åt hans pappas 80 tals glasögon så att det nästan blev dålig stämning. Vi är laddade för att se förjävliga ut imorrn, OCH INGET KAN STOPPA OSS!

EFTERSOM IRINA HAR SLUTAT! Irina, vår icke svensk-talande, Mao-liknande och TRAKASSERANDE OCH INKOMPETENTA MatteC lärare! Hon har slutat!

Det kändes som när man vaknade upp ur en mardröm på påskaftonsmorrgon och får godis istället för att Mårran i mumin ska jaga en ett par mil till.. när man var typ 7 år. Jag tjöt som om jag vunnit ett pris, och livet leker plötsligt lite mer!! YEY!

Så nu kan vi klä ut oss utan att behöva bli trakasserade som små barn av Stalins fru imorrn!

Dessutom har vi en okänd inhoppare i studio 32, det enda jag vet är vilka som inte kommer vara inhopparen...
SPÄNNANDE!


Nu sitter jag i alla fall här med en mycket pedofil-liknande Rikard som inte kan släppa taget om sin älskade Gitarr, det bästa i hans liv... ahhhh

Nu fick jag ett mycket underhållande sms på min ful-gröna mobil:

Hej på er. Vi kör på tisdag iallafall, jag har hittat en ersättare.

Från min studio 32 lärare...

Och nu känner jag mig lite kluven efter att jag nästan vant mig vid tanken att strunta i det här.

Och så tänker jag:
1. Vem kan hoppa in helt plötsligt, som vi inte visste något om igår?
2. Varför skrivar han det inte i smset?
3. Varför ringer han inte om en sådan sak?
4. Varför tänker han inte ens tanken att vi kanske inte vill? Med tanke på att det var precis det vi sa igår?
5. Vill jag ärligt talat det här?

ÅÅÅÅH VAD IRRITERANDE! Jag vill aldrig sätta min fot där igen om jag skall göra det här!
FAN. Och jag måste, för det är så sjukt jävla taskigt mot de andra, och mig själv - med tanke på den mängd pengar och tid som vi lagt ned på det här.

She looks just like I feel.

Alla som känner mig vet att jag har hur länge som helst tjatat om att jag skall tatuera mig också, och att det skall bli snart. Men efter hundra förfrågningar på olika PÅLITLIGA tatueringställen, så finns det ingen som tar emot lilla minderåriga mig. Fan, fan, fan. För fy fan vad jag vill göra det nu!

Och jag vet att det helt klart finns de som tänker att: Är det inte lika bra att du väntar tills du är 18 år? Du kommer säkert ångra motivet du vill ha nu. Det kommer du säkert göra..

Men jag vet, och jag menar vet, att jag vill tatuera en fjäril på min högra ankel. Och inte bara för att jag tycker det är fint. Utan för att det finns en lång förklaring - som jag nu tänker summera för er.

När min Pappa dog för ett par år sedan, så visste jag direkt att jag ville märka mig själv med honom. Något som inte gick att tappas bort eller suddas ut, och då var tatuering det bästa alternativet.

Jag funderade på att skriva hans födelsedatum, livstid, namn eller textrad ur låtar jag brukade sjunga för honom när han behövde det. Men när jag berättade för min mamma om min plan så föreslog hon en fjäril, detta för att fjärilar är en symbol för en fri själ - något som kan vara "livstecken" från de döda. Jag tyckte det var en söt idé, men det betydde inte särskilt mycket för mig. Förrän ett par månader senare.

Det var under augusti (från min pappas födelsedag exakt) till min födelsedag i december som vi varje dag hade en fjäril i vårat hus. Varje dag. Och inte nog med att de levde så långt in på vintertiden, så var de tama. De kröp omkring på våra armar, halsar eller satte sig på våra hjärtans plats. Och hur mycket vi än petade på dem - Så viftade de bara lite med vingarna och satt kvar, ibland i flera timmar trots att vi rörde på oss.

Jag lovar att detta jag skriver är sant, dyrt och heligt, och det finns fler historier, om våra fjärilar, som ni nog skulle häpna för.

Fjärilar har en helt annan betydelse än vad ni kanske trott, och det är min tro om att det finns liv efter döden och att min pappa vakade över mig så länge han kunde.

Jag hoppas att ni tror mig, för jag skulle aldrig ljuga om en sådan här sak.
Min pappa ville alltid att jag skulle se på saker realistiskt, och det gör jag - så realistiskt jag kan.

Jag har blivit en vad mina vänner skulle kalla för Hypokondriker, men jag skulle snarare kalla det för en fysisk smärta magnet. För nu har jag faktiskt ont lite här och var i hela mig... Och det är inte party precis, jag känner mig helt mörbultad när värktabletterna börjat verka och jag får slappna av.

Och min super hemliga medicin av den suspekta sorten: gula piller som det är ett X på, får mig att känna mig åksjuk trots att jag suttit stilla i en timma. Dumma, dumma piller. Min önskan att vara lika cool som Frido som knarkar tabletter var ingen bra idé, det var inte så coolt i alla fall :(

Så jag säger NEEEEEJ till skola imorrn, nu ska jag få vila (y)

Ska man knarka eller knapra antibiotika skall man göra det med stil, det är vad jag har att säga.

Det här har varit en fruktansvärd och vidrig teaterkväll i Karolinas liv. Den var lång, pinsam, obekväm och ångestfylld. Ännu en liten jävel i vår lilla teatergrupp hoppade av och lämnade oss andra till ett fruktansvärt öde. Vi var helt enkelt en man alldeles för kort och det fanns ingen poäng i att fortsätta. Wolfie, stackars lilla underbara Wolfie, gjorde ett försök att spela rollen som Butter. Med framgång.. men inte en sån framgång att hon skulle kunna spela upp om två veckor (om hon inte lade ner 2 veckor av sitt liv till det) och mycket riktigt finns det såklart ingen annan som vill det heller. Så vad blev det av det hela? Jo! Det blev nedlagt.

Efter två timmars ångestfyllda diskussioner om huruvida man skulle försöka få in en ny i gruppen under de två futtiga veckorna som återstår, låta regissören eller regissörens sambo spela rollen (iiiiiingen bra idé av alldeles för ytliga anledningar) eller ta till sockteater (Karolinas idé :) ). Men efter prat om pengar, moral och stress... Så blev det nedlagt. Snövit dog helt enkelt.

Och jag säger BYE BYE studio 32, jag hatar er (i stundens hetta), och hoppas jag slipper er i all evig framtid.

Denna dumma flicka har betalat 1500 kronor för ångest i ett år. En stark dos varje måndag, varje vecka.

Tack för de små söta kommentarerna på förr förra inlägget, jag var tydligen inte ensam om vad jag tycker!
Puss på familjen awsome (referens till fridos blogg) och anki och holger och noshin och Rikardi och alla andra!

Inga bilder på en månad blir det... Ber om ursäkt till de som anser att mitt liv är intressant men inte vet något om det just nu. Jag förstår att ni vill veta, men ni får vänta. Men ni som har väntat på något gott har snart faktiskt väntat för länge.

Va hemskt det är egentligen att vi redan är så förbannat skoltrötta. Allt pågrund av brist på: sol, vår, mat, sömn, roliga lektioner, bra saker att göra på raster och äventyr. Jag kan känna mig så fruktansvärt uttråkad av rasterna till och med ibland, inte pågrund av dåligt umgänge, utan för att jag själv inte riktigt orkar engagera mig. Betyg, kompisar och (ja vad ska man kalla det) passioner, tillsammans med sömn, mat och att bara slappna av hinns inte med på en kort futtig liten dag.

Så när man längtar till skolans slut, sedan längtar att få komma hem och sedan längtar efter att bli klar med läxor så har man ju för fan inget kvar. Ett par, kanske 3 små timmar som fylls av något man kan njuta av som går över.
Och det fort.

Vardagarna är vänterum med små besök av händelser och trevliga människor, utan det skulle vi knappast överleva. Men ska det inte finnas något mer? Ska det vara såhär när man är tonåring? Jag trodde att det var några av de gyllene åren? Men när e de då?

Hur ska vi kunna göra det bästa av situationen när det är precis som det är åtminstonne 4 dagar i veckan.
Jag skulle vilja kunna få sova ut och äta en massa frukost minst 4 dagar i veckan, bara behöva lägga 4-6 timmar i veckan på läxor och umgås och ha kul utan villkor 3 dagar i veckan. Är det helt orimligt? Tydligen, då det inte finns en chans till det.

Det är deppigt att skriva såhär, förlåt lilla jag. Men jag blir så trött på att inte få känna mig fri fri fri!

Jag har massor av kul i mitt liv och massa fina människor, varför kan inte jag få utnyttja det?

Varför kan jag inte få ha tid till mitt egna liv?

---

Nästa inlägg får bli från när livet är helt jävla fantastiskt bäst.